Kajsa (i Kenya):
Hej afrikabloggen och var uppsjo av lasare :)
De senaste dagarna har varit lite varierade.
Sondagen var seg, gjorde nastan ingenting forutom att ga pa en stressig marknad. I mandags korde vi Tip Top igen och de uppfor ju sig fortfarande skapligt, men man borjar stora sig rejalt pa lararnas satt att undervisa. Det blir mer och mer frustrerande varje gang nar man ser att det har opedagogiska repetitionssystemet inte fungerar. De barnen som fattar har ju urtrakigt i skolan, de har ju alltid alla ratt. Och de som inte forstar, de struntar lararna i. De forklarar aldrig vad som ar fel eller forsoker anpassa uppgifterna till barnens egen niva. Lite som att lasa matte B faktiskt. Fattar du? grattis. Fattar du inte? hoppa av da.
Vi har i alla fall forsokt gora en lista pa vilka barn som har svart for vad, vissa gissar bara rakt av och skriver "e" som svar pa 2+2 medans andra bara har svart for minus. Sa vi ska forsoka fa in lite mer individanpassad undervisning har i landet.
Var nya kvallssysselsattning ar en timmes promenad. Svettigt? Ganska, men mellan 6 och 7 ar det helt okej temperatur och det ar inte morkt an. Upptackte i mandags hur SKONT det var att ha musik i oronen nar man gar har, och slipper hora; "MZUNGO, MZUNGO! HOW ARE YOU?!" Fran och med gar vi ingenstans utan mp3.
Igar tog vi en matatu (vart hatfordon, svettig trang minibuss med klaustrofobivarning) till en by tre timmar bort (skumpig grusvag 2/3 delar). Vi kom fram vid sextiden och gick da till ett barnhem dar vi stannade over natten. Egentligen ar det en skola, St Pauls Nursery School, men en katolsk kvinna som kallas sister Alice har tagit in och gjort plats for ca 20 foraldralosa barn som nu har skolan som sitt enda hem. Vi fick hpora flera hemska historier om barnens vag till att hamna pa barnhemmet. De flesta hade kommit dit efter valet 2007 da valdigt manga mordades for sina politiska asikter. En flicka, som vid tillfallet var atta ar, fick se sina foraldrar mordas. Hennes gravida mamma blev uppsprattad och barnet i magen gavs till hundarna efter att mannen hallt salt pa det.
Ja. 2007 var aret da det hande. Inte 1507.
Jag och Amanda delade sovsal med barnen. Sovsalen paminde lite om husen dar fangarna pa Auschwitz sov.
Sangarna var vaningssangar i metall, valdigt vingliga sadana, och nar barnen klattrade upp och ned under natten kandes det lite som att sova i en skumpig matatu.
Som vanligt nar vi vill vara en del av befolkningen smyger de alltid in lite bekvamligheter for oss. De ger oss lask, sarskild mat, oftast kott da gasterna ska ha det finaste. Och vi gillar inte ens kottet har! Vi far alltid mjolk i teet - jag hatar te med mjolk och Amanda tal det inte. Sa det ar synd om dem for deras forsok blir oftast inte sa uppskattade av oss, men vi ler och sager tack och asante. Som exempel pa detta fick vi aven dubbla madrasser i vara sangar inatt, trots att vi sa att vi ville sova precis som barnen.
Idag har det gatt exakt tre veckor sedan resan fran Sverige. Tiden rullar pa fort nu. Hoppas allt ar bra dar hemma!
Sapbubblor var uppskattat och faschinerande for barnen pa St Pauls
Fin utsikt i solnedgangen, vi leker under hokens vingar kom.
Barnen ater kvallsmat. Sma torkade stinkfiskar och ugali.
De blev valdigt glada for lite tisdagsgodis
Sovsalen
Kajsa i mysig deluxbadd. Tva madrasser ar viktigt for mzungos...
Alla barn hade slutprov pa St Pauls idag. T om tvaaringarna. Har laser en femarig pojke i stort satt flytande engelska for Amanda. Imponerade.
Innan vi akte tillbaka till Kisumu bjod pojkarna pa traditionell dans. De gjorde fjaderhattarna for hand medans vi tittade och viftade med kosvansar. De forsokte lara oss att skaka pa axlarna som de gor men det gick val lite si och sa...
Pa vag hem. Vagbygge. Och avsparrning? Jajamen, stenar blir bra.
Tills nasta gang: puss pa er dar hemma!
De senaste dagarna har varit lite varierade.
Sondagen var seg, gjorde nastan ingenting forutom att ga pa en stressig marknad. I mandags korde vi Tip Top igen och de uppfor ju sig fortfarande skapligt, men man borjar stora sig rejalt pa lararnas satt att undervisa. Det blir mer och mer frustrerande varje gang nar man ser att det har opedagogiska repetitionssystemet inte fungerar. De barnen som fattar har ju urtrakigt i skolan, de har ju alltid alla ratt. Och de som inte forstar, de struntar lararna i. De forklarar aldrig vad som ar fel eller forsoker anpassa uppgifterna till barnens egen niva. Lite som att lasa matte B faktiskt. Fattar du? grattis. Fattar du inte? hoppa av da.
Vi har i alla fall forsokt gora en lista pa vilka barn som har svart for vad, vissa gissar bara rakt av och skriver "e" som svar pa 2+2 medans andra bara har svart for minus. Sa vi ska forsoka fa in lite mer individanpassad undervisning har i landet.
Var nya kvallssysselsattning ar en timmes promenad. Svettigt? Ganska, men mellan 6 och 7 ar det helt okej temperatur och det ar inte morkt an. Upptackte i mandags hur SKONT det var att ha musik i oronen nar man gar har, och slipper hora; "MZUNGO, MZUNGO! HOW ARE YOU?!" Fran och med gar vi ingenstans utan mp3.
Igar tog vi en matatu (vart hatfordon, svettig trang minibuss med klaustrofobivarning) till en by tre timmar bort (skumpig grusvag 2/3 delar). Vi kom fram vid sextiden och gick da till ett barnhem dar vi stannade over natten. Egentligen ar det en skola, St Pauls Nursery School, men en katolsk kvinna som kallas sister Alice har tagit in och gjort plats for ca 20 foraldralosa barn som nu har skolan som sitt enda hem. Vi fick hpora flera hemska historier om barnens vag till att hamna pa barnhemmet. De flesta hade kommit dit efter valet 2007 da valdigt manga mordades for sina politiska asikter. En flicka, som vid tillfallet var atta ar, fick se sina foraldrar mordas. Hennes gravida mamma blev uppsprattad och barnet i magen gavs till hundarna efter att mannen hallt salt pa det.
Ja. 2007 var aret da det hande. Inte 1507.
Jag och Amanda delade sovsal med barnen. Sovsalen paminde lite om husen dar fangarna pa Auschwitz sov.
Sangarna var vaningssangar i metall, valdigt vingliga sadana, och nar barnen klattrade upp och ned under natten kandes det lite som att sova i en skumpig matatu.
Som vanligt nar vi vill vara en del av befolkningen smyger de alltid in lite bekvamligheter for oss. De ger oss lask, sarskild mat, oftast kott da gasterna ska ha det finaste. Och vi gillar inte ens kottet har! Vi far alltid mjolk i teet - jag hatar te med mjolk och Amanda tal det inte. Sa det ar synd om dem for deras forsok blir oftast inte sa uppskattade av oss, men vi ler och sager tack och asante. Som exempel pa detta fick vi aven dubbla madrasser i vara sangar inatt, trots att vi sa att vi ville sova precis som barnen.
Idag har det gatt exakt tre veckor sedan resan fran Sverige. Tiden rullar pa fort nu. Hoppas allt ar bra dar hemma!
Sapbubblor var uppskattat och faschinerande for barnen pa St Pauls
Fin utsikt i solnedgangen, vi leker under hokens vingar kom.
Barnen ater kvallsmat. Sma torkade stinkfiskar och ugali.
De blev valdigt glada for lite tisdagsgodis
Sovsalen
Kajsa i mysig deluxbadd. Tva madrasser ar viktigt for mzungos...
Alla barn hade slutprov pa St Pauls idag. T om tvaaringarna. Har laser en femarig pojke i stort satt flytande engelska for Amanda. Imponerade.
Innan vi akte tillbaka till Kisumu bjod pojkarna pa traditionell dans. De gjorde fjaderhattarna for hand medans vi tittade och viftade med kosvansar. De forsokte lara oss att skaka pa axlarna som de gor men det gick val lite si och sa...
Pa vag hem. Vagbygge. Och avsparrning? Jajamen, stenar blir bra.
Tills nasta gang: puss pa er dar hemma!
Kommentarer
Trackback
