Kajsa: (i Kenya)
Hej dar hemma!
Idag skolkar vi sista lektionen pa Tip Top. Speciellt vissa dagar kanns det meningslost att vara dar, nar man inser att ens forsok ar en droppe i havet och att de anda inte fattar vad man sager. En dag dar ser ut ungefar sahar:
Dagarna rullar pa ganska fort, sarskilt nar vi gor vara egna projekt eller besok nagon annan stans. Tip Top kanns fortfarande till viss del som en utgangspunkt men aven lite som den kanske "onodigaste" delen av vart arbete. De ar fortfarande mycket snallare mot varandra an forsta veckan, men deras undervisning ar sa valdigt langt ifran vad vi tror ar riktigt eller pedagogiskt och det kanns som att lararna pa Tip Top kan fa kora sitt race. Och vi kan i varan tur lagga mer energi pa ett stalle da vi kan arbeta i lite mer Afrika 2011-anda.
Igar gjorde vi en "utflykt" med Joseph. Vi tog matatu (minibuss) till ett stalle ca 2 timmar bort och darifran farja (inte direkt helsingborg-helsingor) over till en o som hete Mbita. Dar traffade vi en familj som bestod av 2 foraldrar och fem gravt handikappade barn, bade fysiskt och mentalt. Barnen var mellan 14 och 19 ar (alltsa fodda valdigt tatt) och de kunde till viss del prata. De hade ingen muskulatur i benen vilket gjorde att de hasade sig fram over marken. De gjorde konstiga ljud och paminde faktiskt en del om de i "the hills have eyes". Ja, det ar en fruktansvard jamforelse men det var faktiskt lite sa.
For nagra ar sedan bodde familjen pa fastlandet men folk trodde att barnen var nagon slags monster ich att det de drabbats av kunde smitta, sa darfor blev familjen tvungen att fly over till on for att kunna leva nagot sa nar i fred. Forr bodde alla barnen i ett litet skjul och fick inte komma ut. Varken mamman eller pappan jobbar sa de har darfor inga pengar... de var sa hungriga, slangde i sig maten vi gav dem.
Joseph tror att anledningen till deras missbildning ar att mamman och pappan ar slakt, han trodde att de var farbror - brorsdotter.
Man blir pa nagot vis arg nar man ser detta... hur kunde de fortsatta skaffa barn nar de ser hur de blev? Det ar ju barnen som far lida. Nog for att man kanske fortsatter efter ett barn som blir handikappat, kanske efter tva, men efter tredje eller fjarde? Atminstone inte nar de blir sa har sjuka.
Foraldrarna tror sjalva att de har otur eller nagon slags forbannelse over sig och inte att det har nagot med incesten att gora... Joseph trodde for ovrigt att det inte ens var en anledning de overvagt.
Sammanfattat:
Dagens minus: att folk inte verkar tanka sjalva i det har landet utan vantar pa nagon slags fralsning
Dagens plus: vi har sett en apa vid Victoriasjon
Kenyapuss
Nar vi skulle hem fick vi annan last med oss..
Idag skolkar vi sista lektionen pa Tip Top. Speciellt vissa dagar kanns det meningslost att vara dar, nar man inser att ens forsok ar en droppe i havet och att de anda inte fattar vad man sager. En dag dar ser ut ungefar sahar:
- Vi kommer dit klockan atta, da de ska borja.
- De borjar halv nio - kvart i nio, eller da lararen behagar.
- De har en 1,5 timmes lektion varav halften av tiden gar till att vassa pennor och rita och skriva uppgifter for hand i deras bocker (lararen tar sig inte precis nagon planeringstid infor lektionerna)
- Rast fram till fika (valling)
- Fika
- Rast
- Lunch
- Rast
- 1 timmes sovstund
- i basta fall 1 timmes lektion
Dagarna rullar pa ganska fort, sarskilt nar vi gor vara egna projekt eller besok nagon annan stans. Tip Top kanns fortfarande till viss del som en utgangspunkt men aven lite som den kanske "onodigaste" delen av vart arbete. De ar fortfarande mycket snallare mot varandra an forsta veckan, men deras undervisning ar sa valdigt langt ifran vad vi tror ar riktigt eller pedagogiskt och det kanns som att lararna pa Tip Top kan fa kora sitt race. Och vi kan i varan tur lagga mer energi pa ett stalle da vi kan arbeta i lite mer Afrika 2011-anda.
Igar gjorde vi en "utflykt" med Joseph. Vi tog matatu (minibuss) till ett stalle ca 2 timmar bort och darifran farja (inte direkt helsingborg-helsingor) over till en o som hete Mbita. Dar traffade vi en familj som bestod av 2 foraldrar och fem gravt handikappade barn, bade fysiskt och mentalt. Barnen var mellan 14 och 19 ar (alltsa fodda valdigt tatt) och de kunde till viss del prata. De hade ingen muskulatur i benen vilket gjorde att de hasade sig fram over marken. De gjorde konstiga ljud och paminde faktiskt en del om de i "the hills have eyes". Ja, det ar en fruktansvard jamforelse men det var faktiskt lite sa.
For nagra ar sedan bodde familjen pa fastlandet men folk trodde att barnen var nagon slags monster ich att det de drabbats av kunde smitta, sa darfor blev familjen tvungen att fly over till on for att kunna leva nagot sa nar i fred. Forr bodde alla barnen i ett litet skjul och fick inte komma ut. Varken mamman eller pappan jobbar sa de har darfor inga pengar... de var sa hungriga, slangde i sig maten vi gav dem.
Joseph tror att anledningen till deras missbildning ar att mamman och pappan ar slakt, han trodde att de var farbror - brorsdotter.
Man blir pa nagot vis arg nar man ser detta... hur kunde de fortsatta skaffa barn nar de ser hur de blev? Det ar ju barnen som far lida. Nog for att man kanske fortsatter efter ett barn som blir handikappat, kanske efter tva, men efter tredje eller fjarde? Atminstone inte nar de blir sa har sjuka.
Foraldrarna tror sjalva att de har otur eller nagon slags forbannelse over sig och inte att det har nagot med incesten att gora... Joseph trodde for ovrigt att det inte ens var en anledning de overvagt.
Sammanfattat:
Dagens minus: att folk inte verkar tanka sjalva i det har landet utan vantar pa nagon slags fralsning
Dagens plus: vi har sett en apa vid Victoriasjon
Kenyapuss
Nar vi skulle hem fick vi annan last med oss..
Kommentarer
Trackback
