Kajsa:
Den här kvällen är det jag som skriver om vår senaste happening!
Klockan 17 idag hade vi möte med Claes Silfverhjelm. Har inte hunnit utvärdera mötet tillsammans med Amanda än men enligt mig fick vi ut dethär:
* Vi måste sluta se detta som en vi-och-dom-situation. De här människorna är inte helt hjälplösa.
* Vi måste jobba stenhårt med våra stipende-ansökningar. Det vi har nu kommer antagligen inte att räcka som motivering.
* Vi måste bortse från vad Vi vinner på att åka till Afrika och börja fokusera på vad vi kan ge Dem.
Claes verkar ha koll på en hel del grejer som har med ideellt arbete att göra, och jag skulle tycka det kändes tryggt att ha honom som kontaktperson / extra handledare (känn dig inte bortvald Padde, jag sa EXTRA). Där han var (Kenya, minns ej namnet på byn/staden) finns flera projekt redan uppstartade. Fundering: Borde vi starta något helt nytt under vår korta resa eller ska vi haka på något redan etablerat? Skulle vi tycka det kändes lika givande att bara hänga på någon annan?
I "Claes stad" (den får heta så tills vidare) finns bl a förskola/grundskola; Tip top. Det finns högstadie/gymnasium (Kenya har inte samma skolsystem som oss, drf slash-tecken) utanför slummen, det finns ett redan befintligt internetcafé och ett som ligger i startgroparna. Det verkar förutom barn- & utbildningsområdet också finnas olika miljöprojekt och liknande runt om och i staden...
Claes åkte dit tillsammans med något/några som heter Friends Pioneer. Om vi valde att åka till "Claes stad" skulle vi kunna bo i deras "guesthouse". Detta skulle kosta oss ca 3000 kr/månad ("helpension").
Till sist. Vi borde hitta ett projekt som vi kan jobba med på plats (nystartat eller icke).
Min favoritidé: Att starta upp ett fotbollslag för unga tjejer. (detta projekt finns redan på plats men för killar).
Detta ger flickorna (observera - bara vinster för dem, inte för oss!):
1. Ett intresse som (förhoppningsvis) håller dem borta från gatorna (droger osv.)
2. Läran om jämställdhet och eget värde: de har något att vara stolta över, de kan göra något som pojkar gör, de får en roll och plats utanför familjen (flickor är ofta bundna till hemmet och hushållsarbete).
3. De skapar kontakter och en god sammanhållning med lagkamrater. (Let's face it: lagsport är bra för gemenskap, även om det aldrig varit min grej)
4. Laget blir en trygghet för alla som är med, men kanske särskilt för de föräldralösa eller flickor från ostabila hem.
Det borde komma som en chock att JAG av alla människor tycker att ett fotbollslag skulle vara ett bra projekt, men jag tyckte verkligen det var en jättebra idé. Jag behöver ju faktiskt inte spela fotboll, men lära sig reglerna och coacha, det tror jag nog jag skulle klara av. Det ger ju något bra :)
Men... Hållhake. Är det schysst att starta upp ett fotbollslag och ge dehär tjejerna ett uns trygghet för att sedan bara lämna dem? Kommer de fortsätta spela, eller ens umgås när vi åkt hem? Då känns det som att det inte gjort mycket nytta, snarare skada då man raserar en förhoppning om en fast punkt och glädjekälla i deras liv.
Måste diskutera detta med Amanda. Hon kanske har en annan vinkel på det. Kanske hatar hon idén? Kanske håller hon med mig om att det skulle kunna bli bra? Ni får höra hennes version av mötet imorgon!
Klockan 17 idag hade vi möte med Claes Silfverhjelm. Har inte hunnit utvärdera mötet tillsammans med Amanda än men enligt mig fick vi ut dethär:
* Vi måste sluta se detta som en vi-och-dom-situation. De här människorna är inte helt hjälplösa.
* Vi måste jobba stenhårt med våra stipende-ansökningar. Det vi har nu kommer antagligen inte att räcka som motivering.
* Vi måste bortse från vad Vi vinner på att åka till Afrika och börja fokusera på vad vi kan ge Dem.
Claes verkar ha koll på en hel del grejer som har med ideellt arbete att göra, och jag skulle tycka det kändes tryggt att ha honom som kontaktperson / extra handledare (känn dig inte bortvald Padde, jag sa EXTRA). Där han var (Kenya, minns ej namnet på byn/staden) finns flera projekt redan uppstartade. Fundering: Borde vi starta något helt nytt under vår korta resa eller ska vi haka på något redan etablerat? Skulle vi tycka det kändes lika givande att bara hänga på någon annan?
I "Claes stad" (den får heta så tills vidare) finns bl a förskola/grundskola; Tip top. Det finns högstadie/gymnasium (Kenya har inte samma skolsystem som oss, drf slash-tecken) utanför slummen, det finns ett redan befintligt internetcafé och ett som ligger i startgroparna. Det verkar förutom barn- & utbildningsområdet också finnas olika miljöprojekt och liknande runt om och i staden...
Claes åkte dit tillsammans med något/några som heter Friends Pioneer. Om vi valde att åka till "Claes stad" skulle vi kunna bo i deras "guesthouse". Detta skulle kosta oss ca 3000 kr/månad ("helpension").
Till sist. Vi borde hitta ett projekt som vi kan jobba med på plats (nystartat eller icke).
Min favoritidé: Att starta upp ett fotbollslag för unga tjejer. (detta projekt finns redan på plats men för killar).
Detta ger flickorna (observera - bara vinster för dem, inte för oss!):
1. Ett intresse som (förhoppningsvis) håller dem borta från gatorna (droger osv.)
2. Läran om jämställdhet och eget värde: de har något att vara stolta över, de kan göra något som pojkar gör, de får en roll och plats utanför familjen (flickor är ofta bundna till hemmet och hushållsarbete).
3. De skapar kontakter och en god sammanhållning med lagkamrater. (Let's face it: lagsport är bra för gemenskap, även om det aldrig varit min grej)
4. Laget blir en trygghet för alla som är med, men kanske särskilt för de föräldralösa eller flickor från ostabila hem.
Det borde komma som en chock att JAG av alla människor tycker att ett fotbollslag skulle vara ett bra projekt, men jag tyckte verkligen det var en jättebra idé. Jag behöver ju faktiskt inte spela fotboll, men lära sig reglerna och coacha, det tror jag nog jag skulle klara av. Det ger ju något bra :)
Men... Hållhake. Är det schysst att starta upp ett fotbollslag och ge dehär tjejerna ett uns trygghet för att sedan bara lämna dem? Kommer de fortsätta spela, eller ens umgås när vi åkt hem? Då känns det som att det inte gjort mycket nytta, snarare skada då man raserar en förhoppning om en fast punkt och glädjekälla i deras liv.
Måste diskutera detta med Amanda. Hon kanske har en annan vinkel på det. Kanske hatar hon idén? Kanske håller hon med mig om att det skulle kunna bli bra? Ni får höra hennes version av mötet imorgon!
Kommentarer
Trackback
